Änkans liv måste fortsätta trots förlusten
Barnen med sina familjer har varit den största trösten då Halsoborna Eija Hietalahti och Henry Ala-Korpi var tvungna att genomgå sina partners död i cancer. Båda upplever ha klarat sig vidare ur den svåra situationen framför allt med hjälp av den efterföljande generationen.
Halsoborna Eija Hietalahti, 69, och Henry Ala-Korpi, 60, är personer som varit tvungna att konfrontera partnerns död till en obotlig sjukdom, cancer, i den bästa åldern.
Ulla Ala-Korpi, född 1962, var sjuk i gynekologisk cancer i tio år. År 1951 födda Arto Hietalahti å sin sida dog inom två år i tjocktarmscancer. Båda dog i oktober 2019.
Barnen med sina familjer den största trösten
”Barnen och barnbarnen har varit en livlina, de ger mening”, sammanfattar Henry Ala-Korpi.
Även den lilla kommungemenskapen har visat sitt stöd:
i kommunen finns bara drygt över tusen invånare.
”Under Ullas sista veckor kom många och sa farväl till henne hemma hos oss, och ännu efter hennes död hälsade många på”, kommer han ihåg.
Henry Ala-Korpi är jordbrukare och har hästar, så han har alltid varit tvungen att också fokusera på stallets djur, även då partnern dog.
”Det var förstås i samband med traven som vi i tiderna träffades i Kaustby. Vi förlovade oss till julen 1983 och gifte oss i slutet av juni 1986. Våra barn Kati och Matias bor med sina familjer i Södra Finland”, berättar Henry Ala-Korpi.
”Vardagens bestyr väntade och jag tänkte att själva djuren måste skötas. Jag hann inte stanna upp, och jag står inte ut med att vara sysslolös. Hästarna är också bra på att lyssna” funderar Henry Ala-Korpi.
Länge hölls man också sysselsatt av att ta över pappersärendena. Ulla hade haft huvudansvaret över dem.
”Länge besökte jag graven varje vecka, men annars hann jag inte just alls stanna för sorgearbetet. Nu när det har gått ett till år från dödsfallet har jag upplevt en hemsk saknad och sorg. Då vardagens bestyr rullar finns det tid för sorgen” säger Henry Ala-Korpi.
Henry antar att tidens gång ändå gör sitt jobb.
”Och man måste kanske inte klara sig från Ullas död redan, det har ju inte ens gått två år ännu”, påpekar han.
Utöver arbete, samtal med släktingar och att träffa vänner, har han upplevt det viktigt att vara delaktig.
”Jag gjorde det genast klart för alla att jag inte lämnar hemma och tjurar, utan for genast följande vecka efter Ullas död till våra körövningar. Hemma sjunger jag karaoke. Jag går också på gymnastik, och dit for jag med detsamma. Jag tyckte det var onödigt att skjuta upp delaktigheten”, säger Henry.
”Min svärmor är en bra typ. Hon uppmuntrar och frågar hur jag mår. Min mamma är ett före detta skolköksbiträde, som tycker om att laga mat. Jag går och äter hos mina föräldrar en gång om dagen. Min pappa är en 86-åring i bra skick, han hjälper ännu till i stallet”, tackar Henry.
Eija Hietalahti har ett helt lag med familjemedlemmar som sitt stöd
”Jag tror på betydelsefulla sammanträffanden i livet: Arto och jag träffades i Halso i början av 70-talet, och vi hann vara gifta i 45 år. Vi fick fyra barn: Jussi, Johanna, Juuso och Jarno. De bor på olika håll i Finland: vårt lag är numera 17 personer stort”, berättar Eija Hietalahti.
”Grannarna är härliga. De tar hänsyn. Fastän jag trivs att ofta vara på egen hand är jag inte ensam”, upplever Eija Hietalahti.
Det är särskilt då möten är möjliga, som man i Hietalahtis familj kultiverar den inre cirkelns gemensamma käcka humor, vars säregna toner och nivåer skänker stor tröst. För Eija är det också viktigt att hålla kontakten till sina svägerskor.
Eija processar sina känslor även då hon stickar, bakar tunnbröd och vistas i svampskogen. Där njuter hon av tystnadens omhändertagande, men total tystnad kan också kännas främmande.
”Min kyrka är en stor grandunge i Halso i Sandvikens by, där det växer trattkantareller. Där är det trevligt att vada och tystna, krama träden”, säger Eija Hietalahti.
För Eija har det varit viktigt att också känna och genomleva svåra känslor, och de har också fått träda fram. De genomgår hon oftast hemma ensam.
”Genast i början sörjde och grät jag, jag var arg också. Jag vände mig inåt. I mitt arbete på äldreboende har jag lagt många åldringar i sina kistor: ändå var partnerns död skakande. Det kändes orättvist. Sen trängde coronan igenom dimman”, säger Eija.
”Som minnesföremål har vi sparat en slips: det räcker i ett hem som ändå överallt andas Arto.”
Familjebanden har betonats
Nu, då det från partnernas död har gått snart två år, upplever både Eija Hietalahti och Henry Ala-Korpi att det som mest burit dem båda framåt är de egna barnen och barnbarnen. I båda familjerna har familjemedlemmarnas kontakt till varandra varit tät ända från början.
Möten har inte varit opåverkade av corona-tiden: därför är videoklippen av barnbarnen som skickas och sparas i smarttelefonen ännu mer betydelsefulla skatter än tidigare.
”Vilken tur att smarttelefoner finns”, värderar Eija.
Också drömmarna har skänkt tröst: både Eija och Henry har haft drömmar där partnern har berättat att allt är bra, att ingen nöd finns.
text: Anne Saarikettu
bilder: Ulla Nikula
Ursprungligen publicerad på sidan Allt om cancer